Jag är beroende

Helena och Ludvig flydde igår fältet när jag hade en spelkväll här, till Ludvigs mormor och morfar. När Ludvig skulle gå och lägga sig ringde Helena och jag fick ”prata” med Ludvig. Han kan ju inte direkt prata, så man förstår, men vissa ord säger han. Och när jag fick höra hans röst i telefonen så small det till i mig. Jag smälte. Blev alldeles varm. Jag bara saknade honom så oerhört mycket. Helt fantastiskt var det att få höra hans lena fina röst. Tror jag aldrig känt en sådan känsla i hela mitt liv. Sedan pussade han på telefonen, när Helena sagt att ge pappa en puss. Min lilla plutt.

Vad vore livet utan honom? Det är så stort med barn, det går inte att beskriva vad det är, en känsla som inte går att ta på.

Nu är Helena och Ludvig på väg hem i bilen. Skynda er! Jag är beroende av dig, Ludvig! Hör du det! Beroende!

This entry was posted in Allt möjligt. Bookmark the permalink.

One Response to Jag är beroende

  1. sv: stort tack! :)

    ps. bloggen ser mycket bra ut! ;)